Hattifnattar
"Men muminpappan hade hört berättas att hattifnattar aldrig grälar med
varann, de är mycket tysta av sig och bara intresserade av att komma
vidare, så långt bort som möjligt. Helst ända fram till horisonten eller till
världens ände vilket antagligen kommer på ett ut. Så påstås det åtminstone.
Man säger vidare att en hattifnatt inte bryr sig om någon annan än sig själv,
och dessutom att de blir elektriska av åskväder. Och att de är farliga för alla
dem som bor i salonger och på verandor och gör samma saker på samma
tider av dan."
Ur "Det osynliga barnet" av Tove Jansson
Kommentarer
Trackback